Usch jag är ett vandrande vrak
Idag har jag lämnat barnen nere i Skåne hos farmor och farfar. Det var jobbigt må ni tro och nu sitter jag här hemma och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det är helt tomt och tyst och det kryper i hela mig, klumpen i magen vill inte ge med sig och jag känner mig riktigt nere. Barnen har det såklart super roligt, de var och åt glass när jag ringde. Jag kämpade som en tok för att inte störtböla när jag lämnade dem imorse. Vad som gjorde det hela ännu värre var att Saga försvann igår, när vi var ute med Nemo, helt plötsligt var hon borta och vi hittade henne inte någonstans. Jag vet inte hur lång tid hon var borta - det kändes som flera timmar men det handlar nog mer om minuter..Jag hann iallafall engagera flera grannar i sökandet innan jag såg henne komma hand i hand med farfar (som hade så brått ut att han inte fick på sig skorna ens). Fy det var det värsta jag har vart med om, jag hann tänka 1000 tankar och eftersom jag alltid tänker det värsta så hann jag jaga upp mig rejält! Saga var även hon super ledsen för hon hade bara tänkt springa i förväg hem och sprungit vilse. Vi pratade mycket om det under kvällen och jag hoppas att hon inte kommer springa bort igen. Det tror jag allvarligt inte att mitt arma mammahjärta klarar...
Och som den grubblande själ jag är så kan jag inte släppa det, tror givetvis att hon eller Wille, kommer försvinna igen, det blir som en negativ tankespiral som jag inte kan bryta. Jätte jobbit. Jag vet ju att barnen har det bra och jag litar till 110% på farmor & farfar, men ändå så kan jag inte slå bort tankarna när de kommer "tänk om... tänk om..." Önskar jag var mer lik Andreas, lugn istället för hysterisk ;-)
Niclas och Maria med brudnäbbarna Saga och Thilde
Anna-Karin och Lennart, förlåt om jag på något sätt fått Er att tvivla på att jag litar på Er, för det gör jag till fullo. Jag är bara så orolig av mig, tack för att Ni ställer upp för oss!
