Annalina

igår ville Wille sova i sin säng inne i barnens rum, vilket resulterade i att när jag och Andreas skulle gå och lägga oss kändes sängen enorm. Vår säng har alltid varit full av barn (ja ända sen vi fick dem förstås ;-) så när jag låg på min sida och A på sin så var det säkert en halvmeter emellan oss. Så vi kröp ihop tillsammans i mitten och pratade om allt och ingenting. Det var så skönt, länge sedan vi hade tiden till att bara prata.
Jag var jätte ledsen för att jag inte får någon diagnos och för att det inte försvinner, har haft den sen 23 sep och då var det så skönt att bara kunna krypa tätt intill utan att behöva tänka på att vara tyst för att inte väcka barnen. Andreas är helt klart den bästa för mig och vi kompletterar varandra så bra ♥ Vi har en överraskning också, men det väntar vi med att berätta tills jag är frisk, vi vill ju kunna glädjas till hundra procent och inga svullna-onda-blå-lila-leder som förpestar...(innan ni drar några förhastade slutsattser så vill jag bara klargöra att jag inte är gravid)